Osman Mustafa är en av de 3 män som väntar vid södra grinden bara några
hundratal meter från byn Jayyous på Västbanken. De väntar på att få arbeta
på den mark som de äger, men inte har tillgång till och därmed inte får
bruka när de själva vill.
Aneta Dabrowska, följeslagare från Polen och arabisktalande, lyssnar på Osman Mustafa som förklarar varför hans tillstånd att passera bara gäller honom, men inte hans får som inte längre får äta sig mätta. Fadern Esat Mustafas gröna plastficka med tillståndet, ger dock fadern tillåtelse att ta med sig sin åsna.
Foto: Nils Lundgren.
Osman Mustafa och de andra är här i tid, som alltid. De vet att de bara har
15 minuter på sig för att få passera genom öppningen i det milslånga och
minst 60 meter breda inhägnade säkerhetsområde, som Israel kallar det.
Vid första anblicken kan man tro att det är en enorm motorväg som ringlar
sig fram genom ett landskap med olivträd och växthus. Men det är ingen
autostrada för vem som helst att åka på.
Det är endast militära jeepar och så kallade humrar, jättelika
kamouflagefärgade fordon som jag sett på TV-bilderna från USAs krig i Irak,
som åker på den här vägen. Mitt i vägen är det ett cirka 5 – 6 meter högt
staket krönt med taggtråd. På båda sidor är det flera meter breda sandfält,
som varje morgon sveps av med en traktor som har stora cirkelformade borstar
släpande efter sig. Sådana som jag bara sett i Sverige när våren kommer och
våra vägar ska sopas rena efter sandningen under vintern. Men här används de
för att kratta sanden så att den ska avslöja om palestinierna lämnat fotspår
efter sig om de försökt ta sig över det av taggtråd invirade området under
natten.
Breda och djupa diken på båda sidor om vägen och därtill pyramidformade
taggtrådsrullar på båda sidor, styckar definitivt av landskapet. TV kameror
och annan teknik som jag inte kan se med blotta ögat, är komplement som gör
kontrollen total. Det är så här muren ser ut runt Jayyous och många, många
andra byar och städer på Västbanken.
Osman Mustafa är alltså tvingad att vänta med sin fårskock på 20 djur för
att komma över till andra sidan där fåren kan få äta av växtligheten på hans
jord. Mark som ägs av honom och tidigare släktingar i flera led bakåt i
tiden. Land där hans skörd av 600 olivträd väntar.
Idag har det gått 10 dagar sedan hans får fått äta sig mätta. Plötsligt
gällde inte längre hans skriftliga tillstånd att passera genom södra
grinden. De israeliska soldaterna påstår att området smittats av mul- och
klövsjuka, de upprepar uppgiften varje gång jag och de andra följeslagarna
ställer frågor.
Den israeliske soldatens slutliga svar
när argumenten tryter är alltid detsamma:
”Jag är soldat och jag måste lyda order,
vad kan jag annat göra.”
Foto: Nils Lundgren.
När jag frågar olika israeliska soldater vid olika tillfällen, om sjukdomen,
får jag olika svar. En säger att smittan kan komma från Jayyous, en annan
säger att det är för att skydda palestiniernas djur från smittan på den
andra sidan stängslet, som de inte får passera. Till slut säger soldaterna
att de bara lyder order och att förbudet att passera för djuren beslutats av
det israeliska jordbruksdepartementet. En uppgift som jag aldrig får
bekräftad.
Osman Mustafa tror inte på uppgiften om mul- och klövsjuka. Inte heller
någon av de andra bönderna jag talar med. Men vad ska de göra, de är i
händerna på den israeliska ockupationsmakten, men Osman Mustafa har bestämt
sig för att steg för steg försvara sin rätt att få använda sin mark. Han har
skaffat ett intyg från en veterinär som undersökt att hans djur inte är
smittade eller på något sätt sjuka. Intyget har kostat honom 100 shekel. En
stor utgift eftersom 50 shekel är det minimum som beräknats för att leva på,
varje dag. Osman Mustafa familj består av 11 personer och det är bara en son
som, förutom honom, har arbete.
Soldaterna, de är 5 stycken, synar veterinärintyget länge och jag ser att de
inte riktigt vet hur de ska hantera det nya och faktabaserade argumentet.
Soldaterna gör det som alla lydiga och disciplinerade soldaterna ska göra,
de ringer sina överordnanden. Det blir flera samtal. Osman Mustafa står
tålmodig och väntar med de 20 fåren mitt i det inhägnade taggtrådsområdet,
mellan grindarna på båda sidor. Lika stort som hans tålamod, är hans förmåga
att se till att fårskocken stannar kvar, trots att djuren kan se och känna
lukten av grönskan på andra sidan .
Till slut får soldaterna ett svar från de högre officerarna, ett svar som
även denna dag hindrar Osman Mustafas får att passera.
- Ett intyg från en palestinsk veterinär duger inte. Israels krigsmakt har
kommit fram till att inget annat än en israelisk veterinärs certifikat är
giltigt, säger en av de israeliska soldaterna.
Ett sådant intyg kan Osman Mustafa bara få om han beger sig till en
israelisk militärbas på andra sidan muren. En resa som kommer att ta honom
en hel dag, och som Osman Mustafa först kan göra om ett par dagar.
När jag frågar Osman Mustafa hur han ska göra, säger han att han inte kommer
att ge upp. Han ska åka till den israeliske veterinären, vad kan han annars
göra? Fåren får försöka äta sig någorlunda mätta på växtligheten på den
lilla tomten runt hans hus och på den remsa allmän mark som finns mellan byn
och muren.
Osman Mustafas ögon gnistrar till, bakom hans oändliga tålamod anar jag en
uthållighet som gör att han inte kommer att låta sig knäckas.
Nils Lundgren.
Jayyous, Västbanken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar