De enorma grindarna vars like jag tidigare bara sett på militäranläggningar i Sverige, går inte att lyfta av.
De ställer sig framför kameran med soldaterna bakom sig, och läser upp fakta om muren, om de problem den orsakar, om att den är orättvis och om hur muren drabbar deras familjer.
FOTO: NILS LUNDGREN
Gångjärnen är fastsvetsade och ett bevis för att allt är noga genomtänkt och väl planerat. På Nordirland lärde sig katoliken Ronan och den idag ekumeniske följeslagaren i Bethlehem, snabbt att en rejäl bräda över en sten fungerade som en hävstång som kunde tippa av och lyfta bort den tyngsta grind. Här på Västbanken ska det misstaget inte få upprepas. Israelerna är noggrannare, åtminstone när det gäller att skilja de palestinska bönderna i Jayyous från den mark som de äger, men bara kan komma till, någon timme, eller vid en grind, endast
i 15 minuter. En gång på morgonen, en gång på lunch, en gång på kvällen.
Till och med skjulet som ska fungera som väntplats, är tillverkat av betong, gjutna i stora stycken omöjliga för mänskliga muskler att rubba, än mindre att lyfta.
Kraftiga stålbalkar, även här, bär upp ett böjt plåttak. Men här sitter ingen som väntar. Männen, kvinnorna, barnen, palestinierna som vill till sina ägor, till sitt arbete, föredrar stenarna i naturen som kantar den smala grusvägen. Israel, ockupationsmakten, ska inte bestämma hur man ska vänta. Jag tolkar det som ett budskap och en tyst protest från palestinierna. Ett sätt att bevara sin värdighet.
Det fyra meter höga stängslet, mitt i det som kallas
för muren, bär en elektrisk kabel fäst vid små stålplattor
som utplacerats med jämna mellanrum längs hela
muren. Först tror jag att det är för att göra stängslet
strömförande, men det är mer raffinerat än så.
Kabeln med stålplattorna är ett elektroniskt varningssystem som gör att soldaterna omedelbart larmas om stängslet utsatts för kraftiga, häftiga eller okända rörelser och påfrestningar. Detta har de frustrerade pojkarna och unga männen förstått. När de vill protestera mot ännu en godtycklighet eller ett orättvist beslut av den
israeliska ockupationsmakten, samlas de i stora gäng i närheten av grindarna. De tar fram sina stenslungor, och så flyger knytnävsstora stenar genom luften. De kommer långt och huvudsaken är att stenarna träffar stängslet och utlöser larmet. Stängslet skadas inte, det står pall för betydligt mer. Men soldaterna kommer på nolltid i en, oftast flera, stora så kallad hummrar, en sorts militärfordon hämtade från USA. Pojkarna och de unga männen är då redan på väg därifrån. Och det tar lite tid för soldaterna att låsa upp grindarna för att tränga in på Västbanken, men det problemet har fått en lösning. Varje vit stolpe i stängslet innehåller också en kamera som
tar en bild när stängslet rör sig eller utsätts för tryck. Och de
vita stolparna sitter tätt, var tredje-fjärde stolpe är vit. Högst tre meter skiljer dem åt.
Israel är inte för inte efterfrågat för sina utvecklade säkerhetsarrangemang, känt över hela världen och uttänkta för situationer som de flesta av oss inte ens kan mardrömma om. Som om inte stängslet och grindarna skulle räcka, flankeras båda sidorna av vägen som omger stängslet, av taggtråd med rakbladsformade hullingar och dessutom, flera meter djupa och branta diken.
Dödlig fara, står det med stora bokstäver, på hebreiska, arabiska
och engelska. Exakt hur man riskerar livet framgår inte. Troligen
handlar det om att soldaterna inte tvekar att skjuta för att döda.
FOTO: NILS LUNDGREN
De röda plastskyltarna som aldrig tycks blekas av solen varnar för att detta är en militär zon.Varje person som försöker passera eller förstöra stängslet i muren, riskerar livet. Dödlig fara, står det med stora bokstäver, på hebreiska, arabiska och
engelska. Exakt hur man riskerar livet framgår inte. Troligen handlar det om att soldaterna inte tvekar att skjuta för att döda. Detta är alltså muren som upphäver äganderätten, som skiljer palestinierna från deras mark.Av säkerhetsskäl, för att inte någon självmordsbombare ska kunna slå till, sägs det.
När jag sitter här vid norra grinden nummer 943, halv sju på morgonen och solen går sakta upp över Jayyous, hör jag trumvirveln från en hackspett. Den låter inte som de i Sverige, men det är inget tvivel om att det är en av de envisare hackspettsarterna
som letar insekter och larver i något av de tusentals planterade olivträden, resultatet av hundratals år av arbete.
Så plötsligt dyker de upp. De bryter av mot de människor jag oftast ser passera genom grindarna. Det är 6 stycken tonåriga, sjalförsedda unga flickor, cirka 14–15 år gamla. En av dem bär en videokamera fästad i ena handen, i högsta hugg. De kommer
fram till oss följeslagare. De vill ha vår hjälp. Det visar sig att de håller på att göra en videofilm om grindarna i muren. Men de vågar inte filma soldaterna. De vill därför att vi ska fråga israeliska armén om lov.Allra helst vill de att vi tar över kameran och filmar soldaterna, åt flickorna.
Vi tvekar, ingår det i våra arbetsuppgifter som följeslagare?
Skolflickornas uppfattning är entydig.Vi måste hjälpa dem.
– Är vi inte emot muren?
De pressar oss till slut att ställa upp på en intervju framför kameran. Ett gammalt journalisthjärta som mitt, kan inte annat än känna beundran för deras ihärdighet och envishet att nå sitt mål.Till slut har de oss på kroken.Vi frågar dock inte soldaterna om lov. Istället följer vi tätt, tätt bredvid dem när de filmar
grindarna och soldaterna.
Vi står bredvid dem när de ställer sig framför kameran med soldaterna bakom sig, och läser upp fakta om muren, om de problem den orsakar, om att den är orättvis och om hur muren drabbar deras familjer. En av flickorna berättar för kameran, och hörbart för soldaterna bakom hennes rygg, om hur hennes farbror sköts till döds av den israeliska armén. Hon sörjer honom fortfarande.
En av flickorna berättar för
kameran, och hörbart för soldaterna
bakom hennes rygg, om
hur hennes farbror sköts till
döds av den israeliska armén.
Hon sörjer honom fortfarande.
FOTO: NILS LUNDGREN
Eftersom jag tyvärr inte kan arabiska har jag ingen aning om just då vad flickorna säger. Men jag ser att några av soldaterna förstår. Det är först efteråt jag får en översättning, och det är då jag till fullo förstår den risk de tagit, och jag kan bara beundra deras mod. Jag anar att den här skoluppgiften var utöver det vanliga. Den film de gör kommer att inspirera deras kamrater att hålla ut trots den orättfärdiga ockupationen, som inte kommer att vara i evighet. Flickornas bestämda agerande övertygar, det är ett framtida löfte om att 40 år av ockupation är nog.
Nils Lundgren
Jayyos,Westbank, Palestine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar