GAZAS TÅRAR SÄNDS TRE ÅR EFTER ISRAELS ANFALL

"Gazas tårar" var planerad att sändas den 13 september 2011 i Sveriges Television. Men några dagar före sändning lägger SVT Dox in en annan film: "Den nakne mannen" en finsk dokumentär från 2010.

- Det är mitt beslut. Jag har fått möjlighet att göra en inramning av filmen, vilket jag egentligen har velat hela tiden. Med tanke på de starka bilder som förekommer tycker jag det är bra att den inte sänds rakt ut i etern. Dessutom tror jag att vi kan få lite större uppmärksamhet kring filmen om vi gör på detta sätt. Jag talade i fredags med Vibeke Lökkeberg som är helt införstådd med detta. Filmen kommer nu att sändas något närmare treårsdagen för den israeliska offensiven, dvs den 13 eller 20 december säger Axel Arnö vid SVT dokumentär.

Planerar du en paneldebatt efter filmen? Eller en intervju med Vibeke Lökkeberg? Frågor som väntar på svar från Axel Arnö, SVTs Dokument Utifrån och Dox. Foto: SVT


Israels månadslånga anfall av Gaza 2008 - 2009 dokumenterades av palestinska filmare som var instängda där liksom hela befolkningen i Gaza. Filmer som publiken i väst inte fick se i sina länders TV-kanaler. Men den norska regissören Vibeke Løkkeberg klippte ihop palestiniernas filmer till filmen Gazas tårar. Den flerfaldigt prisbelönta, uttalat subjektiva och partiska dokumentären sändes av norska public service kanalen NRK redan i april 2010, och filmen finns på NRKs hemsida i två år framåt, ända till 8 december 2013.

Pojken drömmer om att bli läkare. I Gazas tårar berättar han varför hämnd inte är det viktiga.

Foto: Norsk filminstitut. Ur Gazas Tårar.





Filmen Gazas tårar sändes av norska public service kanalen NRK redan i april 2010, och filmen finns på NRKs hemsida i två år framåt, ända till 8 december 2013. Filmen har inte visats av de svenska biografkedjorna eller sänts i SVT eller TV4. Facebookgruppen "Vi vill att Gazas tårar ska visas på svensk bio", är bara ett av flera uttryck för den folkrörelse i Sverige som i protest mot detta arrangerat visningar av filmen på bio Panora i Malmö, i Lund, på Hagabion i Göteborg och på Bio Rio i Stockholm. Maria Bergom Larsson, författare, litteraturkritiker och numera pensionär  kräver att SVT visar Gazas tårar: "Enormt skakande film som tillbakavisar alla tvivel om Goldstonerapportens riktighet. SVT har en skyldighet mot sin publik att visa den"

- Jag kunde köpa det som filmats inifrån Gaza under kriget, först efter att det smugglats ut. Kom ihåg att inga västerländska journalister tilläts komma in under attacken, påpekar Vibeke Løkkeberg
Foto: Norsk filminstitut












Den norska regissören Vibeke Løkkeberg gjorde Gazas tårar efter att ha blivit djupt tagen av ett reportage om en liten pojke i Gaza som förlorade sin familj vid Israels senaste attack vintern 2008-2009. Hon beslöt sig för att till vilket pris som helst göra en film om barnens liv under och efter attacken. Eftersom hon inte tilläts resa in, kontaktade hon lokala tv-team och privatpersoner som tillhandahöll ett omfattande arkivmaterial från själva attacken.

-Filmen är gjord trots starkt motstånd från Israel. Jag kunde köpa det som filmats inifrån Gaza under kriget, först efter att det smugglats ut. Kom ihåg att inga västerländska journalister tilläts komma in under attacken, påpekar Vibeke Løkkeberg.

Efter Løkkebergs instruktioner gjordes nya filmade intervjuer med några av Gazas barn. Trots allt de har gått igenom tänker de inte likt många vuxna i första hand på hämnd, utan önskar sig en framtid som läkare eller advokater. Hoppet ligger hos barnen, och barnen får fortfarande stöd av filmen.
- Gaza gav den Golden Prize för bästa film, prissumman skänkte vi till de deltagande barnen. Det har varit ett stort nöje att turnera med filmen över hela världen, och efterfrågan stannar inte upp.Vi försöker nu få pengar till en DVD, översatt till många språk, berättar en härdad Vibeke Løkkeberg .

- Inga TV-stationer kommer att köpa den i USA, ingen biograf någon annanstans än i Norge och Sverige visar den. Det har varit en stor och genomgripande erfarenhet att göra den här filmen och möta den stora respons vi fått från allmänheten, som vill göra något efter att ha sett filmen, säger en trots allt glad Vibeke Løkkeberg.

- Filmen "Gazas tårar" kan direkt ses som en visualisering av Goldstonerapporten säger Antonie Frank. Foto: Privat















Filmaren Antonie Frank och Susanne Lundgren, ordförande för Palestinagruppen Stockholm ingår i den arbetsgrupp för visning av film om Palestina, som hyrde Bio Rio och ABF. Salongerna fylldes med folk som ville se Gazas tårar. Antonie Frank berättar varför hon tog den ekonomiska risken att hyra en hel biograf.

- Jag tog kontakt med producenten Terje Kristiansen för att att diskutera en visning i Stockholm. Fick okej och började kontakta organisationer för att kunna visa filmen. Samtidigt blev jag chockad av att så få var villiga att ta in filmen för visning.  Kontaktade även SVT som inte kunde lova något. Under många samtal och mail utskick upplevde jag en rädsla och feghet hos många organisationer som inte ville eller vågade visa filmen. Jag undrar vad som gjorde att de inte vågade? Var finns källan till rädslan? Att inte ta sitt ansvar och visa den nakna sanningen av ett krig! Filmen kan direkt ses som en visualisering av Goldstonerapporten som också den har blivit nedtystad. Barn mördas brutalt och dras fram som trasiga kroppar ur ruinerna. Bilder som ingen egentligen vill se men det borde vara ett måste att få veta vad som verkligen händer med små barnkroppar under en bombraid. Vi få inte värja oss från verkligheten vi måste våga se, våga bli berörda av en ockupation där människor stängs in och "skållas" värre än djur. Vi måste våga se med våra egna ögon vad bomber gör med människor. För att förstå och för att skapa opinion. Det är precis vad makthavarna är rädda för, motståndet, folkets makt. Barnens starka vilja att hjälpa sitt folk, att inte böja sig, är en genomgående styrka i filmen! Därför tullar man på yttrandefriheten.

- Trots en solig lördag eftermiddag var biosalongen mer eller mindre fullsatt när vi visade filmen. Det blev samtal efteråt med många intressanta frågor, trots att både SVT och TV4 tackade nej till att diskutera filmen, påpekar Antonie Frank.
  - Jag är rädd för att TV4 inte kommer att slå dig med häpnad och visa filmen Tears of Gaza, lät TV4 s samhällschef Fredrik Lundberg meddela. Men det hindrade inte arrangörerna.
- Veckan därpå var salongen fullsatt igen på ABFs visning, säger en nöjd Antonie Frank.

- Barnen som får tala i filmen, med sina egna ord och till punkt, är rakare, ärligare, modigare och starkare än några andra jag mött genom film. Jag kommer aldrig glömma deras ansikten, deras ord eller deras tårar. Och min smärta och medkänsla omvandlades snabbt till en enorm ilska: Hur vågar någon kalla detta för en ”politisk konflikt”? frågar Susanne Lundgren.

Foto: privat.



Susanne Lundgrens röst vibrerar av patos när hon minns Gazas tårar: -När jag hade sett filmen första gången tänkte jag: ”Den här filmen är fullkomligt unik. Detta är en film som måste spridas vitt och brett, det måste bli en film som alla ska ha sett, en film man ”ska” känna till.” Det unika ligger i att kameran är där på plats, vi får dela Gazabornas vardag och vara där när det händer, när bomberna faller, när husen rasar. Och barnen som får tala i filmen, med sina egna ord och till punkt, är rakare, ärligare, modigare och starkare än några andra jag mött genom film. Jag kommer aldrig glömma deras ansikten, deras ord eller deras tårar. Och min smärta och medkänsla omvandlades snabbt till en enorm ilska: Hur vågar någon kalla detta för en ”politisk konflikt”? Hur vågar någon kalla Israels attacker för ”krig”? Detta är ett illegalt, fullkomligt, beväpnat, våldsamt, konstant, övergrepp utfört av en övermakt mot civila. Mordisk apartheid, etnisk rensning, etniskt förtryck… Det måste sluta. Nu.

I likhet med den israeliske journalisten Gideon Levy, tror jag att förändring, påtryckningar och krav måste komma utifrån. Det vi alla tillsammans kan göra är att ta ställning genom bojkottaktioner som konsumenter, som akademiker, av sport, genom stöd till Ship to Gaza, genom att sprida palestinsk film, skriva, tala om detta. Just Ship to Gaza ser jag som oerhört viktigt, ett verkligt landmärke i kampen för ett fritt Palestina. Med våra västerländska kroppar kan vi dra uppmärksamhet till den plats där Israel bestämt att mänskliga rättigheter inte råder. Vi som inte är fångade bakom murar, vägspärrar eller nationaliteten i våra pass måste ta striden – här i vår vardag och i Palestina. Ingen som sett Gazas tårar kan rimligen påstå sig vara oberörd. Det går inte att inte känna enorm medkänsla och skärande sorg inför det fruktansvärda våld, det brutala dödandet och omänskliga liv som människorna i Gaza lever, i synnerhet under den israeliska attacken 2009, avslutar Susanne Lundgren.


Äntligen viker sig SVT för opinionen och sänder filmen Gazas tårar.

- Jag har hört talas om visningar av filmen "Gazas tårar" runt om i landet, där någon påstått att SVT  stoppat filmen. Så är det inte alls! Den som säger så vet inte hur SVTs beslutsprocess går till, säger Otto Fagerstedt som ringt upp dagen efter att han fått min e-post med frågor.  Han känner väl till Israel - Palestinakonflikten och han anser att SVT redan sänt många dokumentärer som belyser ämnet och motsättningarna i området. 

Otto Fagerstedt projektledare på SVTs dokumentärredaktion Foto: SVT



Otto Fagerstedt är projektledare på SVTs dokumentärredaktion, och en av de som beslutar om förslagen till sändningar av filmer som kommer från SVTs inköpare. Han säger att han väl känner till filmen Gazas tårar, när jag kontaktar honom den 17 juni.

 -Filmen Gazas tårar kom under förra året. Jag och andra på SVT har fått flera mejl om att SVT borde sända Gazas tårar och frågor om varför filmen inte redan sänts. Lobbygrupper från alla sidor försöker hela tiden påverka vad SVT ska sända och inte sända, säger en luttrad Otto Fagestedt. Uppgiften om att SVTs ledning under våren länge diskuterat om de ska visa filmen i TV besvarar han med att konstatera:

- SVT Dokumentär räknar med att sända "Gazas tårar" någon gång under hösten, sas det.

Men det uttalandet gick inte att lita på. Filmen kommer nu att sändas något närmare treårsdagen för den israeliska offensiven, dvs den 13 eller 20 december säger Axel Arnö vid SVT dokumentär.

Över ett år av opinionsarbete runt om i Sverige kan ha gett resultat. SVT 1 Dox sänder förhoppningsvis Gazas tårar. "Unika bilder inifrån Gaza under Israels bombardemang" utlovas. Äntligen säger SVT att de vågar visa publiken i Sverige krigets mest brutala konsekvenser av Israels månadslånga attack av Gaza 2008-2009.

Om än med en liten brasklapp  i presentationen i TV-tablån:  "Filmaren Vibeke Lökkeberg tar barnens perspektiv". Riktigare vore att säga "palestiniernas perspektiv" men det kan inte sägas av det förmenta opartiska Sveriges Television.

Men det är trots allt en seger för allmänintresset och idén med public service, att SVT nu sänder Gazas tårar. Självklart bör Gazas tårar finns på SVT Play lika länge som på NRKs hemsida.



NILS LUNDGREN
Journalist

Officiell trailer Gazas tårar:
http://vimeo.com/15219010

GAZAS TÅRER kan ses på NRKs HEMSIDA:
"Norsk dokumentar fra 2010. Vibeke Løkkebergs film skildrer desperasjonen og maktesløsheten som Israels bombing av Gaza vinteren 2008-09 førte til blant befolkningen.
Filmen er basert på billedmateriale tatt av befolkningen selv inne i Gaza mens krigen pågikk.
Vi er vitne til handlinger vi tidligere bare har kunnet forestille oss."
http://www.nrk.no/nett-tv/klipp/722927/

Trolig sändningstid:
SVT 1 13/ 12 eller 20/12 22.00 - 23.30
Norsk dokumentär från 2010. Med unika bilder inifrån Gaza mitt under Israels bombardemang visas krigets mest brutala konsekvenser. I denna skakande och omtalade skildring tar filmaren Vibeke Lökkeberg barnens perspektiv.

4:3-format

ÄNNU INGET BESKED OM FN BEHANDLAR UPPFÖLJNINGEN AV GOLDSTONERAPPORTEN

Domaren Lennart Aspegren från Sverige och Mary McGowan Davis från USA har på FNs uppdrag följt upp Goldstonerapporten om Israels månadslånga attack av Gaza 2008-2009. Davis-Aspegren rapporten lämnades i våras till FN. Men den 31 augusti 2011 konstaterar Lennart Aspegren att inget nytt hänt sedan dess.

- Det verkar tills vidare som om Generalförsamlingen ska prioritera själva Palestinafrågan, säger Lennart Aspegren.

-Vi har ju tagit upp brott som är dagsfärska.Vi har koncentrerat oss på perioden mellan 2010 fram till februari - mars 2011, säger den internationellt verksamme juristen Lennart Aspegren.








Davis/Aspegren rapporten har följt upp Goldstone-rapporten och undersökt om parterna i Gaza-kriget har utrett och beivrat krigsförbrytelser. Rapporten avlämnades till FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter i Genevé den 21 mars 2011 och antogs för vidare behandling i Generalförsamlingen i New York under hösten.

Formellt sett är det fortfarande samma kommitté som står också för bägge rapporterna. Men kommittén har nu getts en annan sammansättning än tidigare. Istället för dess ursprungliga fem ledamöter består den nu av bara två personer. Den amerikanska domaren Mary Davis, förutvarande ledamot i staten New Yorks högsta domstol, är ordförande. Hon var också en av de fem ursprungliga ledamöterna i Goldstone-kommisionen. Ny ledamot är Lennart Aspegren.

Åren 1995–2000 var Lennart Aspegren ordinarie domare i FN:s internationella brottmålstribunal för Rwanda, med ställning som undergeneralsekreterare i FN.







Lennart Aspegren och Mary McGowan Davis har har haft MR-rådets uppdrag att som oberoende experter ta reda på och bedöma i vilken utsträckning som parterna i Gaza-konflikten har utrett och beivrat alla påstådda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det gäller alltså hur Israel, Palestinska myndigheten och Hamas i linje med sina förpliktelser har undersökt Goldstone-rapportens anklagelser och misstankar om allvarliga internationella brott. Vilka undersökningar har parterna gjort eller inte gjort? Och vad har de lett till? Under två hetsiga månaders arbete 2011 har Davis/Aspegren följt upp de punkter som 2009 togs upp i Goldstone-rapporten.

- Vi har inte recenserat Goldstone-rapporten, men vi har ansett oss böra komplettera den. Våra slutsatser är knappast uppmuntrande, fortsätter den luttrade domaren Aspegren. Det vi har undersökt gäller inte frågan om stater har begått brott eller inte, förklarar Aspegren vidare. Utan det är fråga om att individer är misstänkta för att ha begått internationella brott, som staterna sedan har försummat att undersöka ordentligt, vilket de är skyldiga att göra.

Vår utredning har visat att Israel i viss mån har börjat följa upp anklagelserna, men vi tycker att de militära myndigheterna har varit alltför saktfärdiga och att deras undersökningar inte har lett till resultat i särskilt många fall.

Vad gäller Palestinska myndigheten så har vi haft ganska öppna kontakter, men vi skulle också där önska mer konkreta resultat ut rättslig synpunkt av deras utredningar. Hamas har för sin del inte rett ut anklagelserna om att personer på Gaza har skickat iväg raketer och andra granater in bland civilbefolkningen på israeliskt område, ett antal personer har dödats eller skadats.

Kommittén har dock inte fått tillstånd att besöka Israel, Västbanken eller Gaza. Israel samarbetar helt enkelt inte. Revolutionen i Egypten omintetgjorde i sista stund deras plan att resa in i Gaza vid Sinai och Rafah. Men man har skaffat information genom kontakter med företrädare för de olika sidorna i konflikten, genom alla tillgängliga och aktuella media på nätet och genom omfattande och ingående kontakter med de människorättsorganisationer som verkar på plats. Kommittén har också haft hjälp av konferenser via telefon och skype, där de kunnat höra offer, vittnen och andra berörda från olika sidor. Dessutom kunde den arbeta med intervjuer vid en sammankomst i Amman, Jordanien, dit en lång rad personer från olika håll kunde inbjudas.

- Jag vill särskilt betona värdet av våra långa överläggningar med mänskliga rättighetsorganisationer från Israel och Västbanken, jag uppfattade dem som ytterst vederhäftiga och välinformerade, berättar Lennart Aspegren.

Som ung gick Aspegren in på domarbanan och utnämndes till hovrättsråd i Svea hovrätt. Perioden 1969-1993 tjänstgjorde han i Regeringskansliet, bland annat som rättschef i Finansdepartementet och andra departement och som särskild emissarie för rättsbiståndet till Baltikum. Därvid ledde han också ett antal offentliga utredningar. Åren 1980-1996 var han ledamot i Arbetsdomstolen och 1994-1995 i Försäkringsöverdomstolen.









-Bland det värsta är anklagelserna om att Israel under anfallet på Gaza, vilket de kallade Operation Cast Lead, "Stöpt bly", har använt barn som mänskliga sköldar. Israel har inte utrett detta ordentligt och deras undersökningar har framförallt tagit väldigt lång tid och i få fall lett till något resultat. Med resultat menas att man antingen ska finna att en misstänkt person är oskyldig. Eller också, ifall personen skulle befinnas skyldig, så kan man i fråga om en militär person ge honom eller henne ett disciplinstraff eller, i värre fall, genom ett åtal ställa personen inför domstol.

-Vad gäller domstol, så är det en åklagare som ska skriva ett åtal på vad det gäller och sedan får det tas upp i rätten. I Israel om det gäller Israel och i annat fall på den palestinska sidan.Men går det att ställa en stat inför domarskranket? Jo, det gör det. Men inte i det här sammanhanget. Det vi undersöker har inte med att göra om stater har begått brott eller inte. Utan det är försummelser som stater är skyldiga i, när det gäller misstankar mot individer som alltså är misstänkta för att ha begått brott, säger Aspegren.

Den 21 mars 2011 var Kommitténs rapport klar och redovisades vid ett möte med MR-rådet. Den välkomnades och mottogs positivt från de flesta håll. Men Israel och USA var negativa och ansåg den vara ensidig. EU-länderna la ner sina röster. Då skrev Richard Goldstone, med hänvisning till Davis/Aspegren-rapporten, en artikel i Washington Post där han ångrar och vill ta tillbaka en av slutsatserna i Goldstone rapporten, nämligen att det hade varit en policy från israeliska regeringens sida att skada civila i Gaza. Aspegren, som från tidigare samarbete känner Goldstone som en skicklig och ansedd jurist och en samvetsgrann person, är bekymrad.

- När Goldstone menar att han citerar Davis/Aspegren-rapporten, så är det en sanning med modifikation. För det som han säger sig citera är bara ett av våra referat av vad andra har framfört som sin uppfattning, en uppfattning som vi sedan gör klart att vi själva inte delar. Det är alltså missvisande att säga att "det står i rapporten". Det är också att märka att Goldstone har tagit avstånd ifrån bara en sak i rapporten. Men på alla de andra punkterna har inte heller han ändrat uppfattning. Dessutom har alla de andra dåvarande ledamöterna offentligen reagerat på hans artikel och meddelat att de står fast vid den ursprungliga Goldstone rapporten i befintligt skick. Goldstone kan ju inte längre påverka sin rapport av år 2009. Men det står ju honom förstås fritt att säga att han har ändrat uppfattning, säger Aspegren.

Goldstone själv har tackat ja till en inbjudan från Israels inrikesminister att komma dit för att hjälpa till där med vidare utredningar. Israeliska regeringen har nu krävt att Goldstone rapporten ska skrotas. Men inställningen på officiellt FN håll är naturligtvis att rapporten, ligger som den ligger och kommer att behandlas i vederbörlig ordning inom FN. Det är inte troligt att den kompletterande Davis/Aspegren-rapporten tas upp i säkerhetsrådet, påpekar Aspegren. Där krävs ju det att de fem permanenta medlemsländerna först är överens om att sätta upp frågan på agendan och sedan blir ense om beslutet i sak. USAs ställningstagande gör det omöjligt. USA har också en minst sagt skeptisk inställning till internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Det är inte troligt att det kommer upp i Haag.

NY Times skrev nyligen om att FN i en ny rapport slår fast att Israel använde överdrivet mycket våld när man attackerade Ship to Gazas fartyg med aktivister på väg mot Gaza förra året. Rapporten hade försenats i flera månader, totalt har det tagit mer än ett år för FN att få ur sig rapporten men den kommer nu att bli offentlig. Frågan är hur och när FN behandlar Goldstonekommisionens arbete och Davis-Aspegrenrapporten. Kommer rapporterna att bli en hyllvärmare som försvinner i glömska?

- Jag hoppas att Generalförsamlingen kommer att se positivt på vår rapport och föreslå några åtgärder, säger den uthållige domare Aspegren.

Men så har han också tålmodigt engagerat sig i internationella frågor i Amnestygrupp 50, ända sedan 70-talet.

Amnestygrupp 50 vid 1970-talets mitt. Övre raden: Lennart Aspegren, Per och Birgitta Gedin, Tage Danielsson och Gunilla Alfredsson. Nedre raden: Berit Aspegren, Gösta Ekman, Märta-Stina Danielsson och Hans Alfredsson. Källa: Gösta Ekman Farbrorn som inte vill va´ stor. LEOPARD FÖRLAG

Nils Lundgren
Journalist

FAKTARUTA
Davis/Aspegrenrapporten - FNs uppföljning 2011 av Goldstonerapporten 2009 om krigsbrott begångna i samband med Gaza-konflikten. Rapporten finns på Human Rights Council AHRC 16-24.

Lennart Aspegren är en internationellt verksam jurist, tidigare rättschef i Regeringskansliet och ordinarie domare i FNs Rwandatribunal (ICTR).

Goldstone-rapporten är en rapport om kränkningar av internationell humanitär rätt och brott mot de mänskliga rättigheterna under Gaza-konflikten vintern 2008–2009. Undersökningskommittén tillsattes av FN:s MR-råd och leddes av den sydafrikanske domaren Richard Goldstone. Slutrapporten från september 2009 anklagade både den israeliska militären och den palestinska sidan för krigsförbrytelser och möjliga brott mot mänskligheten och rekommenderade att båda sidor öppet skulle utreda sitt eget uppförande.

NILSLUNDGRENTV:

Lennart Aspegren: Uppföljningen av Goldstonerapporten (1/4)
http://vimeo.com/26643519

Lennart Aspegren: Uppföljningen av Goldstonerapporten (2/4)
http://vimeo.com/26308769

Lennart Aspegren: Uppföljningen av Goldstonerapporten (3/4)
http://vimeo.com/25698875

Lennart Aspegren: Uppföljningen av Goldstonerapporten (4/4)
http://vimeo.com/25402589

GAZA. Mads Gilbert och Erik Fosse "Vi vadar i död, blod och amputerade kroppsdelar"
http://youtu.be/1jMMKpb4LbM



EKOT, SR:
Det har tagit FN mer än ett år att få ur sig rapporten om vad som hände när Israel förra våren angrep aktivister på väg mot Gaza. New York Times har kommit över en kopia av rapporten.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4675464

FILMERSKORNA VID GRINDARNA I JAYYOUS

Inget som kan brinna eller brytas ner, eller av. Bara stålbalkar och betong. Tjock betong. Gjuten i formar på någon industri och uppmonterad på plats. Resultatet av ett systematiserat och standardiserat arbete, som gett inkomst åt många människor, hur många har jag ingen uppgift eller aning om.

De enorma grindarna vars like jag tidigare bara sett på militäranläggningar i Sverige, går inte att lyfta av.

De ställer sig framför kameran med soldaterna bakom sig, och läser upp fakta om muren, om de problem den orsakar, om att den är orättvis och om hur muren drabbar deras familjer.
FOTO: NILS LUNDGREN







Gångjärnen är fastsvetsade och ett bevis för att allt är noga genomtänkt och väl planerat. På Nordirland lärde sig katoliken Ronan och den idag ekumeniske följeslagaren i Bethlehem, snabbt att en rejäl bräda över en sten fungerade som en hävstång som kunde tippa av och lyfta bort den tyngsta grind. Här på Västbanken ska det misstaget inte få upprepas. Israelerna är noggrannare, åtminstone när det gäller att skilja de palestinska bönderna i Jayyous från den mark som de äger, men bara kan komma till, någon timme, eller vid en grind, endast
i 15 minuter. En gång på morgonen, en gång på lunch, en gång på kvällen.

Till och med skjulet som ska fungera som väntplats, är tillverkat av betong, gjutna i stora stycken omöjliga för mänskliga muskler att rubba, än mindre att lyfta.
Kraftiga stålbalkar, även här, bär upp ett böjt plåttak. Men här sitter ingen som väntar. Männen, kvinnorna, barnen, palestinierna som vill till sina ägor, till sitt arbete, föredrar stenarna i naturen som kantar den smala grusvägen. Israel, ockupationsmakten, ska inte bestämma hur man ska vänta. Jag tolkar det som ett budskap och en tyst protest från palestinierna. Ett sätt att bevara sin värdighet.

Det fyra meter höga stängslet, mitt i det som kallas
för muren, bär en elektrisk kabel fäst vid små stålplattor
som utplacerats med jämna mellanrum längs hela
muren. Först tror jag att det är för att göra stängslet
strömförande, men det är mer raffinerat än så.

Kabeln med stålplattorna är ett elektroniskt varningssystem som gör att soldaterna omedelbart larmas om stängslet utsatts för kraftiga, häftiga eller okända rörelser och påfrestningar. Detta har de frustrerade pojkarna och unga männen förstått. När de vill protestera mot ännu en godtycklighet eller ett orättvist beslut av den
israeliska ockupationsmakten, samlas de i stora gäng i närheten av grindarna. De tar fram sina stenslungor, och så flyger knytnävsstora stenar genom luften. De kommer långt och huvudsaken är att stenarna träffar stängslet och utlöser larmet. Stängslet skadas inte, det står pall för betydligt mer. Men soldaterna kommer på nolltid i en, oftast flera, stora så kallad hummrar, en sorts militärfordon hämtade från USA. Pojkarna och de unga männen är då redan på väg därifrån. Och det tar lite tid för soldaterna att låsa upp grindarna för att tränga in på Västbanken, men det problemet har fått en lösning. Varje vit stolpe i stängslet innehåller också en kamera som
tar en bild när stängslet rör sig eller utsätts för tryck. Och de
vita stolparna sitter tätt, var tredje-fjärde stolpe är vit. Högst tre meter skiljer dem åt.

Israel är inte för inte efterfrågat för sina utvecklade säkerhetsarrangemang, känt över hela världen och uttänkta för situationer som de flesta av oss inte ens kan mardrömma om. Som om inte stängslet och grindarna skulle räcka, flankeras båda sidorna av vägen som omger stängslet, av taggtråd med rakbladsformade hullingar och dessutom, flera meter djupa och branta diken.

Dödlig fara, står det med stora bokstäver, på hebreiska, arabiska
och engelska. Exakt hur man riskerar livet framgår inte. Troligen
handlar det om att soldaterna inte tvekar att skjuta för att döda.
FOTO: NILS LUNDGREN



De röda plastskyltarna som aldrig tycks blekas av solen varnar för att detta är en militär zon.Varje person som försöker passera eller förstöra stängslet i muren, riskerar livet. Dödlig fara, står det med stora bokstäver, på hebreiska, arabiska och
engelska. Exakt hur man riskerar livet framgår inte. Troligen handlar det om att soldaterna inte tvekar att skjuta för att döda. Detta är alltså muren som upphäver äganderätten, som skiljer palestinierna från deras mark.Av säkerhetsskäl, för att inte någon självmordsbombare ska kunna slå till, sägs det.

När jag sitter här vid norra grinden nummer 943, halv sju på morgonen och solen går sakta upp över Jayyous, hör jag trumvirveln från en hackspett. Den låter inte som de i Sverige, men det är inget tvivel om att det är en av de envisare hackspettsarterna
som letar insekter och larver i något av de tusentals planterade olivträden, resultatet av hundratals år av arbete.

Så plötsligt dyker de upp. De bryter av mot de människor jag oftast ser passera genom grindarna. Det är 6 stycken tonåriga, sjalförsedda unga flickor, cirka 14–15 år gamla. En av dem bär en videokamera fästad i ena handen, i högsta hugg. De kommer
fram till oss följeslagare. De vill ha vår hjälp. Det visar sig att de håller på att göra en videofilm om grindarna i muren. Men de vågar inte filma soldaterna. De vill därför att vi ska fråga israeliska armén om lov.Allra helst vill de att vi tar över kameran och filmar soldaterna, åt flickorna.

Vi tvekar, ingår det i våra arbetsuppgifter som följeslagare?

Skolflickornas uppfattning är entydig.Vi måste hjälpa dem.

– Är vi inte emot muren?

De pressar oss till slut att ställa upp på en intervju framför kameran. Ett gammalt journalisthjärta som mitt, kan inte annat än känna beundran för deras ihärdighet och envishet att nå sitt mål.Till slut har de oss på kroken.Vi frågar dock inte soldaterna om lov. Istället följer vi tätt, tätt bredvid dem när de filmar
grindarna och soldaterna.

Vi står bredvid dem när de ställer sig framför kameran med soldaterna bakom sig, och läser upp fakta om muren, om de problem den orsakar, om att den är orättvis och om hur muren drabbar deras familjer. En av flickorna berättar för kameran, och hörbart för soldaterna bakom hennes rygg, om hur hennes farbror sköts till döds av den israeliska armén. Hon sörjer honom fortfarande.

En av flickorna berättar för
kameran, och hörbart för soldaterna
bakom hennes rygg, om
hur hennes farbror sköts till
döds av den israeliska armén.
Hon sörjer honom fortfarande.
FOTO: NILS LUNDGREN


Eftersom jag tyvärr inte kan arabiska har jag ingen aning om just då vad flickorna säger. Men jag ser att några av soldaterna förstår. Det är först efteråt jag får en översättning, och det är då jag till fullo förstår den risk de tagit, och jag kan bara beundra deras mod. Jag anar att den här skoluppgiften var utöver det vanliga. Den film de gör kommer att inspirera deras kamrater att hålla ut trots den orättfärdiga ockupationen, som inte kommer att vara i evighet. Flickornas bestämda agerande övertygar, det är ett framtida löfte om att 40 år av ockupation är nog.

Nils Lundgren
Jayyos,Westbank, Palestine.

OSMAN MUSTAFA GER ALDRIG UPP

Osman Mustafa är en av de 3 män som väntar vid södra grinden bara några
hundratal meter från byn Jayyous på Västbanken. De väntar på att få arbeta
på den mark som de äger, men inte har tillgång till och därmed inte får
bruka när de själva vill.

Aneta Dabrowska, följeslagare från Polen och arabisktalande, lyssnar på Osman Mustafa som förklarar varför hans tillstånd att passera bara gäller honom, men inte hans får som inte längre får äta sig mätta. Fadern Esat Mustafas gröna plastficka med tillståndet, ger dock fadern tillåtelse att ta med sig sin åsna.
Foto: Nils Lundgren.



Osman Mustafa och de andra är här i tid, som alltid. De vet att de bara har
15 minuter på sig för att få passera genom öppningen i det milslånga och
minst 60 meter breda inhägnade säkerhetsområde, som Israel kallar det.

Vid första anblicken kan man tro att det är en enorm motorväg som ringlar
sig fram genom ett landskap med olivträd och växthus. Men det är ingen
autostrada för vem som helst att åka på.
Det är endast militära jeepar och så kallade humrar, jättelika
kamouflagefärgade fordon som jag sett på TV-bilderna från USAs krig i Irak,
som åker på den här vägen. Mitt i vägen är det ett cirka 5 – 6 meter högt
staket krönt med taggtråd. På båda sidor är det flera meter breda sandfält,
som varje morgon sveps av med en traktor som har stora cirkelformade borstar
släpande efter sig. Sådana som jag bara sett i Sverige när våren kommer och
våra vägar ska sopas rena efter sandningen under vintern. Men här används de
för att kratta sanden så att den ska avslöja om palestinierna lämnat fotspår
efter sig om de försökt ta sig över det av taggtråd invirade området under
natten.

Breda och djupa diken på båda sidor om vägen och därtill pyramidformade
taggtrådsrullar på båda sidor, styckar definitivt av landskapet. TV kameror
och annan teknik som jag inte kan se med blotta ögat, är komplement som gör
kontrollen total. Det är så här muren ser ut runt Jayyous och många, många
andra byar och städer på Västbanken.

Osman Mustafa är alltså tvingad att vänta med sin fårskock på 20 djur för
att komma över till andra sidan där fåren kan få äta av växtligheten på hans
jord. Mark som ägs av honom och tidigare släktingar i flera led bakåt i
tiden. Land där hans skörd av 600 olivträd väntar.

Idag har det gått 10 dagar sedan hans får fått äta sig mätta. Plötsligt
gällde inte längre hans skriftliga tillstånd att passera genom södra
grinden. De israeliska soldaterna påstår att området smittats av mul- och
klövsjuka, de upprepar uppgiften varje gång jag och de andra följeslagarna
ställer frågor.

Den israeliske soldatens slutliga svar
när argumenten tryter är alltid detsamma:
”Jag är soldat och jag måste lyda order,
vad kan jag annat göra.”
Foto: Nils Lundgren.



När jag frågar olika israeliska soldater vid olika tillfällen, om sjukdomen,
får jag olika svar. En säger att smittan kan komma från Jayyous, en annan
säger att det är för att skydda palestiniernas djur från smittan på den
andra sidan stängslet, som de inte får passera. Till slut säger soldaterna
att de bara lyder order och att förbudet att passera för djuren beslutats av
det israeliska jordbruksdepartementet. En uppgift som jag aldrig får
bekräftad.

Osman Mustafa tror inte på uppgiften om mul- och klövsjuka. Inte heller
någon av de andra bönderna jag talar med. Men vad ska de göra, de är i
händerna på den israeliska ockupationsmakten, men Osman Mustafa har bestämt
sig för att steg för steg försvara sin rätt att få använda sin mark. Han har
skaffat ett intyg från en veterinär som undersökt att hans djur inte är
smittade eller på något sätt sjuka. Intyget har kostat honom 100 shekel. En
stor utgift eftersom 50 shekel är det minimum som beräknats för att leva på,
varje dag. Osman Mustafa familj består av 11 personer och det är bara en son
som, förutom honom, har arbete.

Soldaterna, de är 5 stycken, synar veterinärintyget länge och jag ser att de
inte riktigt vet hur de ska hantera det nya och faktabaserade argumentet.
Soldaterna gör det som alla lydiga och disciplinerade soldaterna ska göra,
de ringer sina överordnanden. Det blir flera samtal. Osman Mustafa står
tålmodig och väntar med de 20 fåren mitt i det inhägnade taggtrådsområdet,
mellan grindarna på båda sidor. Lika stort som hans tålamod, är hans förmåga
att se till att fårskocken stannar kvar, trots att djuren kan se och känna
lukten av grönskan på andra sidan .

Till slut får soldaterna ett svar från de högre officerarna, ett svar som
även denna dag hindrar Osman Mustafas får att passera.

- Ett intyg från en palestinsk veterinär duger inte. Israels krigsmakt har
kommit fram till att inget annat än en israelisk veterinärs certifikat är
giltigt, säger en av de israeliska soldaterna.

Ett sådant intyg kan Osman Mustafa bara få om han beger sig till en
israelisk militärbas på andra sidan muren. En resa som kommer att ta honom
en hel dag, och som Osman Mustafa först kan göra om ett par dagar.

När jag frågar Osman Mustafa hur han ska göra, säger han att han inte kommer
att ge upp. Han ska åka till den israeliske veterinären, vad kan han annars
göra? Fåren får försöka äta sig någorlunda mätta på växtligheten på den
lilla tomten runt hans hus och på den remsa allmän mark som finns mellan byn
och muren.

Osman Mustafas ögon gnistrar till, bakom hans oändliga tålamod anar jag en
uthållighet som gör att han inte kommer att låta sig knäckas.

Nils Lundgren.
Jayyous, Västbanken